†

blir inspirerad men inspirationen rinner bara ut i sanden precis som så mycket annat. vill fånga inspirationen, hålla kvar den och skapa någonting. vill hålla kvar tankarna, drömmarna, planerna och motivationen längre än en kvart. vill inte ge upp innan jag ens har börjat. på kvällen innan jag somnar tänker jag; ”imorgon ska jag börja ta tag i mitt liv”. men jag har lurat mig själv med samma lögn varje kväll i flera år nu. om jag bara kunde sluta göra allting så svårt för mig själv. om den här knuten av motstånd & ångest kunde knytas upp någon gång. eller, om jag kunde knyta upp den. jag tycker det är ganska komiskt hur man kan inse vissa saker om sig själv fast samtidigt fortsätta att hålla ögonen stängda. jag tror det finns någon trygghet i det. hur dumt och korkat det än låter och faktiskt är. tror att man (jag, men det är så mkt enklare att skriva ”man” för då erkänner man inte lika rakt ut) haft den där knuten så länge nu att man bekantat sig med den, ser den som en del av sig själv och om man blir av med den delen vad ska då fylla dess tomrum? men det är ju så uppenbart att det bara är negativt. det är ingen knut. det är en jävla tumör. det är ingen del av mig själv och om jag tar bort den kommer det inte bli något tomrum. området kommer bara läkas. men det är väl just det. sen då? om man läks? om man inte har någon ursäkt eller anledning till sitt beteende? men å andra sidan så borde man väl inte ha det beteendet då? men vad ska man göra? jag vet inte? jag vet inte hur jag ska fortsätta för mina ögon är så trötta så att det gör ont och jag har trasslat in orden för mycket nu. ska stänga av datorn, släcka alla lampor, öppna fönstret lite, lägga mig under täcket, blunda och tänka ”imorgon ska jag börja ta tag i mitt liv”.